Men vi tar bröllopet från början!
Klockan 14.00 dagen innan bröllopet hämtade min pappa oss, och körde oss till hotellet, Elite Hotel Marina Tower i Saltsjöqvarn. Med oss hade vi galet mycket packning: en mellanresväska och en kabinväska var till resan (resväskan var halvtom och kabinväskan var heltom, men vi är beredda på shopping), tre stora resväskor med bröllopsgrejer, två resegarderober. Trots att vi skrivit vid bokningen (jag hatar sånt, men ska man göra det någon gång är väl nu rätta tillfället?) att det var vårt bröllop fick vi inget grattis eller ens ett leende vid incheckningen. Var det mitt hotell hade jag ställt in lite mousserande osv på rummet, och jag hade faktiskt förväntat mig i alla fall ett hälsningskort, men ingenting på rummet. Men ett fantastiskt rum! 70 kvadrat svit med en fantastisk utsikt. Vi tände (medtagna) ljus, drack bubbel och sov faktiskt bättre än förväntat.
På bröllopsdagen vaknade jag sju, vaknar alltid mellan 6.30 och 8.00 så det var förväntat. Tillbringade morgonen i soffan i vardagsrummet, tittandes på Project Runway Allstars. För att riktigt lyxa till det hade vi beställt upp frukost på rummet. Varm choklad, juice, frukt, bröd, smör, ost, skinka, äggröra och bacon … Det skulle komma mellan 8.15 och 8.30. Klockan 7.59 knackade det på dörren. Kanske inte det uppvaknande sambon ville ha på sin bröllopsdag. Tyvärr var frukosten usel. Ett (1) rostat bröd. En (1) ostskiva osv, torkad smuts på tallrikarna, superkletiga koppar av utspilld choklad. Ett juiceglas var fullt, ett bara fyllt till hälften. Det var faktiskt supersorgligt. Och ironiskt, eftersom hotellet vägrade hjälpa oss med lunch med orden “ni får väl äta er mätta på frukosten”. En riktigt dålig start.
Men sen blev det bättre! Vid nio kom min kompis Zandra som skulle fixa hår och smink. Skönt att hänga med ett bekant ansikte! Halv elva någon gång kom min bror, vår Best Person, inrusande. Ganska nervös! Det var kul, vi kände oss lugna och så kom han och var uppjagad. I samma veva kunde en smärre katastrof avvärjas. Ett missförstånd hade gjort att vi inte hade några hårnålar. Sambon gick ned till receptionen som såg ut som frågetecken, men en gäst överhörde och slet upp sin necessär. Tack du anonyma gäst!
Till lunch blev det McDonaldshamburgare. Vet ni hur svårt det är att få tag på lunch i Stockholm, en lördag klockan tio? Till det vatten och Cola. Den medtagna champagnen öppnade vi inte, kändes aldrig som läge. Vid halv tolv gick Zandra, då hade hon varit klar en bra stund. Sen gällde väntan. Vi hade alldeles för god tid på oss under dagen, vi hade kunnat starta klockan 10 istället för 8. Strax före 12 kom fotografen, Martin von Krogh. Eftersom vi hade så gott om tid på oss bestämde vi oss för att åka till fotograferingen tidigare. Så 12.30 bytte vi om och 12.45 satt vi i taxin. (Från pyjamas till brudklänning på en kvart? Lätt! Tog längre tid för herrarna att byta till kostym). Johan var stilig i svart kostym med svart väst, lila slips och näsduk och sin morfars manschettknappar och Kristoffer i svart kostym och en ljuslila slips. Martin hade också klätt sig i kostym. Jag tyckte att det var lite pinsamt att gå genom hotellet, och det kändes som att vi fick väldigt svenska reaktioner: alla stirrade men ingen sa grattis, lycka till eller log.
Taxin tog oss till en äng (åker/gräsmatta/grönområde/whatever, jag kan inte sånt) vid Djurgårdsbrunns värdshus. Kristoffer körde Martins bil, och den bytte vi sedan till för att slippa gå i blött gräs. Ja, det regnade. Martin tog sats, körde genom ett dike och ut på gräset. Och så fotades vi. Med och utan ytterkläder, med och utan handväska (som jag ju hade istället för brudbukett) och med och utan glasögon. Kristoffer stod strax utanför bild med väskor, paraply, kappor, rockar osv. Han fick verkligen släpa. Och en bild tog han:
Det gick snabbt, snart sa Martin att han “hade bilden”. Klockan var alldeles för tidig, men vi åkte till Eric Ericsonhallen. Ett tag funderade vi på att stanna och fota på Skeppsholmen också, men mitt hår hade redan tappat minst 70% i volym pga fukten så jag tyckte nej till mer utomhusaktivitet.
Till Eric Ericsonhallen kom vi 13.45, planen var 14.30. Så väntan igen. Vi hälsade på inspicienten och vår hyrda organist. Sedan hängde vi bakom kulisserna. Alldeles för lång väntan. Fortfarande inte särskilt nervösa. Däremot lite avundsjuka. Vi hörde att gästerna samlades, vi hörde vår mingelmusik i den sjukt pampiga lokalen med den fina akustiken, vi förstod att de stod därnere och drack bubbel … Vi ville också vara med! Men nu sprang Martin ned och hämtade bubbel till oss också. Fortfarande inte nervösa, men lite pirriga förstås. Det löste vi genom att halsa bubbel. Och ta en selfie.
Sen blev det bråttom. Vigselförrättaren dök upp när det var en kvart kvar, och då skulle vi gå igenom vigseln, våra mammor skulle fungera som vittnen och det skulle kontrolleas id-kort. Plötsligt var det dags! In på toaletten bara för att, byta skor, och ut genom personalingången för att gå runt huset i ösregn (tack Kristoffer för paraplyet – vi lyckades tappa bort bröllopsparaplyet dagen innan, och så stod vi där utanför. När vi hörde ingångmusiken öppnade vi dörrarna och gick in. Så pampigt ljud i den lokalen!
Vi gick in, alldeles för snabbt säger Johan, och upp på scenen. Vi hade tänkt att även vigselförrättaren, best person och ett litet bord skulle finnas där, men alla de var på golvet. Ingen har dock kommenterat detta, så var nog bara vi som tyckte att det var konstigt.
Alla skötte sig bra under ceremonien, både inhyrda och familj och vänner. Best person läste två texter med bravur, tog min handväska när jag spontant ville bli av med den och fattade när jag ville ha tillbaka den (det är lite så han och jag funkar). Han tappade inga ringar. Vännen Fredrik och hans vän Micke spelade och sjöng bra, och gjorde ceremonien mindre allvarstyngd med en röjig låt. Vi lyckades stå still och lyssna på all musik (4 låtar) utan att det kändes alltför fjantigt. Vi sa ja på rätt plats. Jag svimmade inte.
Men det gick för snabbt. Vi hade räknat med att vigselförrättaren skulle brodera ut lite, men istället sa hon mindre än vi trodde. Så på 25, 30 minuter var det klart och utgångsmusiken satte igång. Ut i regnet, rusa runt och in och gömma oss bakom en gardin. När alla äntligen gått ut smet jag in och bytte skor till de vita stövlarna innan vi gick ut och fick ris, ris och åter ris över oss. Vi började med våra mammor och arbetade oss sedan runt och kramades med alla. En kompis kunde bara komma på vigseln, vilket jag tyvärr glömde bort just då, så honom hälsade jag bara på lika hastigt som alla andra. Förlåt G!
Gästerna började vandra (330 meter) till Kulturfyren. Vi stannade kvar, några familjebilder skulle tas. Tyvärr hade vi helt missat att säga det till makens (!) pappa med sambo, så de hann försvinna iväg och fick vända och komma tillbaka. Under tiden passade vi på att ändra civilstatus på Facebook.
På Kulturfyren började vi med en fördrink. (Eller två …) innan det var dags för middag. Knaperstekt bacon och västerbottenscreme låg i djupa tallrikar och så kom de och hällde på kantarellsoppa. Till detta serverades surdegsbröd. Det var så gott! Gästen K sammanfattade det bäst: “Jag hatar svamp, men nu hade jag gärna tagit en portion till!”. Dryck var bröllopets eget öl.
Älgwallenbergare med potatismos var ju varmrätten, galet gott det också. Och så osttallrik. Middagen innehöll också fantastiska tal! Min mamma, min pappa, Johans mamma, min bror/vår Best Person, vännerna M, A och D, våra toastar. Det var inga nyheter för oss, men vi har fantastiskt vältaliga människor i vårt liv! Lite pinsamheter, lite minnen, lite fakta, lite citat, lite sång och mycket mycket personlighet. Precis som det ska vara. En del telegram lästes upp också, både från verkliga och fiktiva personer …
Sen var det dags för tårta. Den intogs en våning upp, i samma rum som fördrinken. Tårtan var fin, men innehöll inte alls de smaker vi beställt. Mycket märkligt. Istället för chokladkräm med chokladtryffel och vaniljkräm med färska hallon smakade det smörkräm och syntetiskt jordgubb. Förhoppningsvis kom dock gästerna inte ihåg vad det stod i menyn och märkte inget. Till detta dracks kaffe och avec. Jag hade ingen koll på klockan under kvällen men uppskattar att tårtstunden varade någon timme innan det var dags för bröllopsvals.
Vi hade övat lite kort hemma och det gick över förväntan bra. Och vi hade övat i klänningen, och med rätt skor. Det jag inte hade förutsett dock var hur ont jag skulle ha i den skadade foten. Den gjorde att jag verkligen inte kunde dansa. Så här i efterhand skulle jag förstås ha hoppat ur skorna där och då, men det gjorde jag inte. Vi måste ha sett usla ut. Det grämer mig.
Och sen var det fest. En del droppade av, men de som stannade kvar stannade verkligen kvar. Fullt ös på dansgolvet. Nu åkte skorna av! Först var jag barfota, men när korta H och långa G började dansa en extremt vild koordinationsdans med whiskeyglasen i högsta hugg blev det lite för äckligt och jag satte på mig stövlarna. Så skönt!
Vi hade bestämt att vi inte skulle ha en förutbestämd tid då vi skulle lämna. Inget att vi måste gå först eller så. Men jag trodde inte vi skulle vara med och stänga festen. Men som jag skrev tidigare: “när jag sparkade av skorna, hissade upp klänningen, tog nya maken i handen och dansade (och skrålade) till Bon Jovi klockan ett på natten var lyckan fullkomlig.” Det var helt enkelt för roligt för att åka. Med 02.00 hoppade vi in i en taxi, tillsammans med alla presenter och lite överbliven tårta.
Väl på hotellet kunde vi inte hålla oss, vi var bara tvungna att öppna presenterna. Först 5 kom vi i säng.
Ja, det var bröllopsdagen. För mycket dötid i början, men från klockan 15 gick tiden alldeles för snabbt. En del misstag begicks av leverantörer, men förhoppningsvis var det få gäster som märkte något. Jag hoppar gärna över allt jobb innan, men själva dagen gör jag gärna om!
JJs bröllop 